När man inser allvaret - familj.

Som ni alla vet så sätter mobbning spår oavsett om det är vi utsatta eller dem som utsätter oss för mobbning. Jag har tänkt tala om för er hur det har satt spår hos min familj. När jag bytade skola så var först och främst min mamma ständigt orolig, hon kunde inte stänga av sin telefon, hon kunde inte gå ifrån telefonen. Vare gång det ringde fick hon hjärtklappning och när det var något normalt samtal som inte har med saken att göra så spelar det ingen roll för hon blir så nervös efteråt och börjar småskaka och tjata hela tiden. Hon kunde aldrig slappna av riktigt. Och när hon var i sådant tillstånd, om det händer att mina morföräldrar ringer eller min morbror så kunde dem lätt känna i rösten att något är fel. Så varje gång hon försökte förklara att allt är okej så var dem på henne mer och mer för dem trodde att hon inte ville berätta och det blir det kaos. Då börjar dem bråka med varandra och ofta var det "det är något du inte vill berätta, du kan säga vad som har hänt, om inte du klarar av det så går vi hem till dem, vi ska bara snacka med dem." Så nu efter 1,5 år nästan har det lugnat ner sig lite när det gäller känslor hos mina anhöriga. Men jag vill ändå berätta vad som hände idag. Min mamma sov när jag kom hem, jag kom hem tidigare från skolan idag för jag hade jätteont i huvudet så när jag kom hem la jag mig och somnade. Min mamma vaknar, går ut från rummet och ser mig ligga i soffan.....!!! Hon går in på toa, kommer ut, kramar mig.. "Hej Hanna, hur är det?" Och jag bara "jo det är lugnt, jag kom hem tidigare för jag hade huvudvärk." Och då ser jag förändring.. Typ årets makeover😂Hon kramar mig hårdare och helt plötsligt har hon jättebråttom att dricka kaffe och hon blir helt ivrig och rastlös. Och då kommer dem frågor, hur har du haft det i skolan, vad har ni gjort, hur är det med dem andra tjejer? Och jag VET att sådana frågor ställde hon alltid när det var som värst med mobbning. Så jag försöker vara lugn och svarar lugnt. Sen sätter vi oss och äter och jag berättar för henne om min dag och hela tiden tittar hon på mig som om det är något hon letar efter.. Ni vet den blicken när man får matteuppgift och inte fattar något. Sådan blick😂Och jag känner att hon håller på att explodera och då säger hon rakt ut "När jag kom ut från rummet och såg dig så tänkte jag jag går bara på toa och sen går jag hem till dem. Jag tänker fan inte sitta som jag gjorde från själva början. Det får räcka nu verkligen. Skiter i allt och alla, nu ska jag fan knacka en gång för alla." Och jag bara sitter och tittar på henne och samtidigt ringer allas telefoner och det är mina morföräldrar som ringer.. Och min mormor "hej, vad har hänt? varför är hon hemma? mår hon bra? har det blivit något igen? åt helvete med allt. Jag har varit upprörd hela dagen. Jag och morfar har varit upprörda hela dagen. Ingen svarar, inte ens ett meddelande. Jag ringde ner till Bosnien föratt kolla om ni har snackat med någon där kanske." Och min mamma svarar "nej allt är som det ska, hon hade bara huvudvärk." "Ja ge mig henne i telefon, vi vill höra hennes röst. Vi ska avgöra om det är sant eller inte." Säger mormor. "Hej Hanna, sonen🌚 Ska vi komma eller ska du komma? Nej jag skickar morfar, han kommer med lite mat. Jebem li mu mater om han har rört dig igen. Säg bara till, bara säg till om det är något, vi vet hur det ligger till. Var fick du huvudvärk ifrån?" Och då börjar det.... "HerreGud vad är det som händer. Snälla Gud hjälp oss, snälla Gud skydda detta barnet." Och min mamma tar sig i huvudet och försöker förmedla att allt är som det ska då kommer meddelande från Bosnien.. "Vad händer är allt som det ska, mamma ringde." Då är det min mammas bror som skickar meddelande och hela situationen blir minst sagt katastrof. Sen på en halv minut så lugnar alla ner sig och då säger min mamma till mig "du, Hanna, jag skiter i om någon känner sig hotad, rädd, förminskad, orolig, jag var nära på att gå hem till dem". Och jag bara tittar på henne och förklarar att inget har hänt och att allt är lugnt. Och hennes kommentar blir "ja, mm, bäst för dem att allt är som det ska." 

Även om det låter roligt och oftast skrattar jag åt sånt är det väldigt allvarligt. Att familj inte kan slappna av och tänka "ja men hon säger att allt är okej då är allt okej." Jag kan fortfarande se på min familj att dem ibland är så spända och oroliga. För varje minsta lilla tecken jag visar på att jag inte mår bra så kopplar dem ihop det med mobbning. Inget annat. Så ibland tänker jag, hade jag fått någon sjukdom så hade dem sagt ja det är mobbning. Vaknar jag på morgonen 10 minuter innan klockan ringer så är det mobbarens fel, finns det inget varmt vatten typ så är det mobbarens fel. Kommer lönen försent så är det mobbarens fel. Om biljetterna är dyra till Bosnien så är det också mobbarens fel. Så egentligen om det inte är serbernas fel så är det mobbarens fel😂Men jag måste faktiskt också säga att det är stor skillnad på min familj idag jämfört med hur det var förra året. Dem mår mycket bättre och är mer lugnare för dem ser att jag mår bättre och är mer lugn. När man är mobbad och har så stora problem så är man omedvetet upptagen med sig själv, allt handlar ju om själva mobbningen och den utsatta. Men sen efter en tid så ser man att det handlar om ens hela familj och sådant går inte att undvika. Det är bara tur att mina föräldrar och min familj förklarade för mig i tid att oavsett vad som händer så är det inte mitt fel. oavsett hur det blir så blir det inte pga mig utan pga mobbare och situationen hen har skapat. (hen🌚) Med detta inlägget ville jag få er att skratta lite eftersom ni känner min familj och vet hur dem är😂Och samtidigt ni som är lite äldre och är utsatta för mobbning ser också att familjen lider. Hela familjen blir utstött och på något sätt mobbad av systemet, skolan, polisen, osv. Så det gäller att kämpa och stå rakryggade, att se till att familjen är sammansvetsad och att alla håller ihop bara av en anledning, offrets hälsotillstånd.

Sänk din attytid👑

Inte föratt dem har varit hemma hos mig😂

Mobbning - Det handlar om alla oss!

Detta är tufft. Riktigt jobbigt. Jag har tänkt mycket igår och har kommit fram till en sak.. Mobbning har spridit sig så snabbt, det har funnits så länge, det har gått så långt som en epidemi. Det verkar som vuxenvärlden har vaknat igår och insett att detta har gått förlångt. Barn som skriver att dem blir slagna och vuxna som tycker att det är kärlek, jag kräks. Jag kräker på dem vuxna pga deras "vuxna tänkande". Var i helvete är det normalt att den man gillar slår man? Jag försöker klura ut det och det enda jag kommer fram till är att vuxna på skolan som ser detta orkar inte handskas med det. För varför tillåter man det annars? Jag brukar alltid börja från mig själv eller mig själv när jag ska jämföra något. Mobbare som mobbade mig precis när allt började, så snackar min mamma med mobbarens mamma och hon tyckte att vi tyckte om varandra?! Låt mig säga en sak, den dagen jag skulle höja handen på någon så är det allt förutom kärlek, den dagen mina föräldrar skulle tycka att det är kärlek så är dem inte mina föräldrar längre och det menar jag verkligen. Att visa kärlek genom att kränka någon och misshandla någon... Det är ytterst allvarliga missförhållande i familjen! Så låt oss säga att jag älskar mig själv, ska jag stå framför spegel och örfila mig själv varje dag? Jag filtrerar min kärlek genom att skada mig själv? Även idioter vet att det är fel, man behöver inte vara utbildad och uppfostrad föratt veta att det inte är okej att slå någon. 

Hur mår ni mobbare efter att ni har skadat någon? Är ni så känslokalla att ni skiter fullständigt i hur era offer mår? Eller finns det något mänskligt i er att ni undrar hur offret mår? Snälla nästa gång någon av er tänker "där är hen, jag går och mobbar", stanna upp! Man föds av kärlek med kärlek i sig men att hata väljer man, man lär sig att hata! Ni som mobbar väljer detta beteende! Varför är det då så svårt att ännu en gång välja och välja bort hat? Är det verkligen så svårt eller är det er idiotism och egoism som styr? Fråga er själva vill ni verkligen vara mobbare? Och ni passiva mobbare, jag har samma åsikter om er fortfarande. Ni är inte bättre än själva mobbare. Och stå inte och glo som om ni är stumma utan reagera! Försvara de utsatta för en dag kan det vara ni som blir utfrysta eller mobbade. Mobbning pågår inte bara i skolan utan även i vuxenålder på jobbet! Stå inte och skratta, trigga inte mobbare ännu mer, ni kan alltid välja och bästa val är att faktiskt vända sig mot mobbare och säga att det de gör är inte ok, för då förminskar du hens roll som mobbare! Kan ni inte göra det, då är ni faktiskt lika elaka och pinsamma som själva mobbare. Att skada någon medvetet är ett val, om ni inte har någon psykisk sjukdom. 

Jag har ett råd till er.. Musse Hasselvall borde vara er förebild! En av dem FÅ som vågar säga vem han var och vilket svin han var. En som vågar komma fram och faktiskt berätta om hur en mobbare tänker. 

Och ni som är utsatta för mobbning och misshandel.. 
1. Dokumentera.
2. Ha ett möte med personal och föräldrar. 
3. Polisanmäl mobbare. 
4. Anmäl skolan.
Tyvärr så finns det ingen annan utväg och ni måste ju tänka på er själva först. Älskar er💗

buddhah.blogg.se

Bloggen handlar om seriösa, och roliga saker, om hur vi ungdomar har det idag. Börja läsa annars missar du vääääldigt mycket;)

RSS 2.0