Från jagad till befriad

1475 dagar
210 veckor och 5 dagar
35.400 timmar
2.124.000 minuter
127.440.000 sekunder
 
Från 18 februari 2014, kl. 10.28, till idag. Så länge har jag mått dåligt, varit deprimerad och haft ångest. Jag har känt mig och varit jagad, bokstavligen jagad. Så länge har jag varit rädd och orolig. Att leva med dessa känslor blev för mycket. Psykiskt trött var jag. Det har gått så lång tid att vissa gånger trodde jag att det aldrig skulle ta slut. 
 
Jag hade aldrig skrivit detta inlägg idag om jag inte hade varit 100% ärlig mot mig själv. Imorse när jag vaknade så kände jag att det är dags att återuppleva skitet igen. Jag trodde att jag skulle gråta mycket och att jag inte skulle klara av det, så jag förberedde mig. Det var inga extrema förberedelser utan det var mer ''jag måste ta tag i detta förr eller senare, och det får bli idag''. Egentligen var vi på väg hem från affären, då jag bad min styvpappa att svänga. Idag gick jag ut till skolan där allt började... Jag gick ut ur bilen och fram till entrédörren. Jag stod där... Jag gick åt vänster, gick tillbaka till höger och sedan längs gatan mot parken. Jag gick i parken, jag gick igenom buskar där jag brukade gömma mig. Jag tog en runda runt hela parken och sedan över gatan mot bageriet... Där blev jag också jagad, jag gömde mig... Thea letade efter mig så pass länge att hon trodde att jag gick hem. Sen gick jag tillbaka till entrédörren igen och tänkte... Jag tog bort mina hörlurar och stannade till. Och jag kände ingenting. Ingen ångest, jag var inte nedstämd. Jag var lugn och kall. Sedan gick jag hem och till lekplatsen där mycket mobbning pågick. Jag gick vidare till en äng och tog en lång runda där, sedan gick jag tillbaka vidare till Vikingaborgen. Där på Vikingaborgen kom en känsla. Jag blev arg och samtidigt skrattade. Och det är den enda känslan jag inte gillar hos mig. Så jag började mumla, tjata, snacka en massa, men det gick över. 
 
Ni frågade mig länge ''när kommer inlägg om flashbacks'', oftast undvek jag att svara helt pga att jag vet att många läser denna bloggen och även mobbare och all min ärlighet skulle utnyttjas till att göra det värre för mig. Eftersom jag kan lugnt säga idag att jag är fri från flashbacks, från en skala 1-10 är jag fri 9. Det som är kvar är att jag ibland kan känna att det är väldigt sorgligt, allt som har hänt och att det pågått så länge. Nu kan jag gå ALLA ställen där saker har hänt, jag kan även stå kvar utan att vara rädd eller få ångest. Jag kan också möta mobbare och stå kvar, jag är tillräckligt redo att säga ifrån utan att vara orolig vad som kommer att hända. Jag känner inte att jag måste ''ge tillbaka'' MEN jag kommer att göra det varje gång någon går på mig!
 
Det tog mig 1475 dagar att befinna mig i situationen där jag står idag. Tydligen hade min mamma rätt när hon sa att allt tar och har sin tid. Just den här tiden var väldigt jobbig från mig, ovissheten att inte veta när mitt psykiska tillstånd kommer att bli bättre, om jag någonsin kommer att må bra igen. Att jag mår så bra idag är tack vare mig själv, min familj, Thea och er läsare som har stöttat mig i alla lägen, varje dag! Att ha någon som förstår en utan att behöva säga något är en gåva för mig som jag har fått från er. Och den egenskapen kommer jag att ha med mig alltid. Jag kommer aldrig att glömma hur ni skrev till mig, skickade brev, skickade presenter, vissa har även lämnat sitt nummer så jag kan ringa om jag känner mig ensam. Så världen är inte en rutten plats och det är tack vare min familj och er! 
När mina flashbacks var som värst så utsatte jag mig själv till det värsta, att gå tillbaka till platser där jag blev mobbad, slagen, spottad. Första gånger var det så tungt att jag inte kunde andas och det pågick länge men jag var envis och övertygad att ju mer jag utsätter mig för det, desto lättare blir det att bearbeta trauma och det blev det också. Det kanske inte funkar för alla, men det funkade för mig. En till anledning till att jag inte skrev om det innan var att jag inte klarade av det. Jag klarade inte av att skriva och samtidigt bli påmind om allt. 
Idag är jag stolt över mig själv. Efter detta idag tänker jag definitivt inte backa mer eller ignorera problem utan jag tänker fortsätta stå upp för mig själv för jag har INSETT en sak. Att bli diskriminerad på sättet som jag blev ska inte förändra någonting i mitt liv. Visst kan jag vara jävla muslim för någon där och ändå leva mitt liv som jag vill. En nyhet, så många jävla muslimer det finns, så jag får väl bli en av dem! Men aldrig mer att jag ska hålla käften och låta det gå så långt... Jag är införstådd att vi alla är olika (som tur är).
För inte så länge sedan såg jag mig själv som väldigt förminskad, utsatt och kränkt på alla möjliga sätt och vis. Idag ser jag mig själv som f.d. mobbningsoffer som fortfarande är utsatt för mobbning pga sin religion men är en stor aktivist, driven ung tjej som inte tar åt sig längre och inte accepterar någons skit! Jag önskar att alla barn kunde känna så för eller senare så snälla ignorera inte mobbning, backa aldrig när någon går på er och se till att höja rösten! För det är bara så man kan få hjälp. Skäms inte att berätta, skäms inte att gå till skolpersonal varje dag om det behövs, var jobbiga, var envisa, för det handlar om ens liv! 
 
(Vill säga en sak som både är rolig och sorglig. När jag var ute i den parken bakom mitt hem och gick runt så kommer en man fram till min mamma och frågar henne ''letar ni efter er hund''😂 Då kan ni tänka er hur jag såg ut. Som om jag har varit instängd i flera år och äntligen blivit frisläppt!)
PS. Min mamma tog bilder utan att jag visste om det så jag vill gärna dela dem med er. Jag älskar er💗
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
 
 

buddhah.blogg.se

Bloggen handlar om seriösa, och roliga saker, om hur vi ungdomar har det idag. Främst handlar det om mobbning och mobbare. Börja läsa annars missar du vääääldigt mycket;)

RSS 2.0