Från jagad till befriad

1475 dagar
210 veckor och 5 dagar
35.400 timmar
2.124.000 minuter
127.440.000 sekunder
 
Från 18 februari 2014, kl. 10.28, till idag. Så länge har jag mått dåligt, varit deprimerad och haft ångest. Jag har känt mig och varit jagad, bokstavligen jagad. Så länge har jag varit rädd och orolig. Att leva med dessa känslor blev för mycket. Psykiskt trött var jag. Det har gått så lång tid att vissa gånger trodde jag att det aldrig skulle ta slut. 
 
Jag hade aldrig skrivit detta inlägg idag om jag inte hade varit 100% ärlig mot mig själv. Imorse när jag vaknade så kände jag att det är dags att återuppleva skitet igen. Jag trodde att jag skulle gråta mycket och att jag inte skulle klara av det, så jag förberedde mig. Det var inga extrema förberedelser utan det var mer ''jag måste ta tag i detta förr eller senare, och det får bli idag''. Egentligen var vi på väg hem från affären, då jag bad min styvpappa att svänga. Idag gick jag ut till skolan där allt började... Jag gick ut ur bilen och fram till entrédörren. Jag stod där... Jag gick åt vänster, gick tillbaka till höger och sedan längs gatan mot parken. Jag gick i parken, jag gick igenom buskar där jag brukade gömma mig. Jag tog en runda runt hela parken och sedan över gatan mot bageriet... Där blev jag också jagad, jag gömde mig... Thea letade efter mig så pass länge att hon trodde att jag gick hem. Sen gick jag tillbaka till entrédörren igen och tänkte... Jag tog bort mina hörlurar och stannade till. Och jag kände ingenting. Ingen ångest, jag var inte nedstämd. Jag var lugn och kall. Sedan gick jag hem och till lekplatsen där mycket mobbning pågick. Jag gick vidare till en äng och tog en lång runda där, sedan gick jag tillbaka vidare till Vikingaborgen. Där på Vikingaborgen kom en känsla. Jag blev arg och samtidigt skrattade. Och det är den enda känslan jag inte gillar hos mig. Så jag började mumla, tjata, snacka en massa, men det gick över. 
 
Ni frågade mig länge ''när kommer inlägg om flashbacks'', oftast undvek jag att svara helt pga att jag vet att många läser denna bloggen och även mobbare och all min ärlighet skulle utnyttjas till att göra det värre för mig. Eftersom jag kan lugnt säga idag att jag är fri från flashbacks, från en skala 1-10 är jag fri 9. Det som är kvar är att jag ibland kan känna att det är väldigt sorgligt, allt som har hänt och att det pågått så länge. Nu kan jag gå ALLA ställen där saker har hänt, jag kan även stå kvar utan att vara rädd eller få ångest. Jag kan också möta mobbare och stå kvar, jag är tillräckligt redo att säga ifrån utan att vara orolig vad som kommer att hända. Jag känner inte att jag måste ''ge tillbaka'' MEN jag kommer att göra det varje gång någon går på mig!
 
Det tog mig 1475 dagar att befinna mig i situationen där jag står idag. Tydligen hade min mamma rätt när hon sa att allt tar och har sin tid. Just den här tiden var väldigt jobbig från mig, ovissheten att inte veta när mitt psykiska tillstånd kommer att bli bättre, om jag någonsin kommer att må bra igen. Att jag mår så bra idag är tack vare mig själv, min familj, Thea och er läsare som har stöttat mig i alla lägen, varje dag! Att ha någon som förstår en utan att behöva säga något är en gåva för mig som jag har fått från er. Och den egenskapen kommer jag att ha med mig alltid. Jag kommer aldrig att glömma hur ni skrev till mig, skickade brev, skickade presenter, vissa har även lämnat sitt nummer så jag kan ringa om jag känner mig ensam. Så världen är inte en rutten plats och det är tack vare min familj och er! 
När mina flashbacks var som värst så utsatte jag mig själv till det värsta, att gå tillbaka till platser där jag blev mobbad, slagen, spottad. Första gånger var det så tungt att jag inte kunde andas och det pågick länge men jag var envis och övertygad att ju mer jag utsätter mig för det, desto lättare blir det att bearbeta trauma och det blev det också. Det kanske inte funkar för alla, men det funkade för mig. En till anledning till att jag inte skrev om det innan var att jag inte klarade av det. Jag klarade inte av att skriva och samtidigt bli påmind om allt. 
Idag är jag stolt över mig själv. Efter detta idag tänker jag definitivt inte backa mer eller ignorera problem utan jag tänker fortsätta stå upp för mig själv för jag har INSETT en sak. Att bli diskriminerad på sättet som jag blev ska inte förändra någonting i mitt liv. Visst kan jag vara jävla muslim för någon där och ändå leva mitt liv som jag vill. En nyhet, så många jävla muslimer det finns, så jag får väl bli en av dem! Men aldrig mer att jag ska hålla käften och låta det gå så långt... Jag är införstådd att vi alla är olika (som tur är).
För inte så länge sedan såg jag mig själv som väldigt förminskad, utsatt och kränkt på alla möjliga sätt och vis. Idag ser jag mig själv som f.d. mobbningsoffer som fortfarande är utsatt för mobbning pga sin religion men är en stor aktivist, driven ung tjej som inte tar åt sig längre och inte accepterar någons skit! Jag önskar att alla barn kunde känna så för eller senare så snälla ignorera inte mobbning, backa aldrig när någon går på er och se till att höja rösten! För det är bara så man kan få hjälp. Skäms inte att berätta, skäms inte att gå till skolpersonal varje dag om det behövs, var jobbiga, var envisa, för det handlar om ens liv! 
 
(Vill säga en sak som både är rolig och sorglig. När jag var ute i den parken bakom mitt hem och gick runt så kommer en man fram till min mamma och frågar henne ''letar ni efter er hund''😂 Då kan ni tänka er hur jag såg ut. Som om jag har varit instängd i flera år och äntligen blivit frisläppt!)
PS. Min mamma tog bilder utan att jag visste om det så jag vill gärna dela dem med er. Jag älskar er💗
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
 
 

Repost på Marwa Karims blogg!💗

Vill ni läsa min story igen, om hur jag blev mobbad så kan ni gå in på http://www.devote.se/marwalicious 
Och läsa där också. 

Glöm inte att komma upp varje gång ni faller. Snälla!

När inget är säkert, är allt möjligt...

Idag är det exakt ett år sedan jag bytade skola. Pga mobbning. Det kändes tufft att börja om på nytt för jag visste inte vad som väntade mig, men jag tänkte det kan inte bli värre, antingen blir det bra eller så blir det mobbning igen. Samtidigt kände jag lättnad. Året har gått väldigt fort. Det känns som om jag har börjat igår, jag har varit i en chock länge för jag kunde inte förstå att det finns något så bra. Jag träffade nya människor som inte hade fördomar, jag träffade tjejer som sket i vem man är och var man kommer ifrån, hur man ser ut och hur man klär sig. Jag träffade lärare som tog hand om en som om jag har vuxit upp med dem alla. Än så länge så har jag absolut inget dåligt jag kan säga om min nya skola. Ett år har jag mått bra, jag har inte gråtit en enda gång, min klass kommer väldigt bra överens och dem bryr sig om varandra. Jag kan inte säga något annat än att jag är nöjd, glad och tacksam. Några gånger har det hänt att mobbare har varit där men det har inget att göra med min nya skola. Han har varit utanför skolan och där slutar allt. Barn på min skola bryr sig väldigt mycket om varandra, okända människor kommer fram och frågar om allt är OK, jag kan fortfarande inte fatta det. Jag har träffat tjejer och killar som inte hånar varandra, som är snälla mot varandra och som frågar mig varje dag hur jag mår, och om jag har det bra, det betyder mycket. Som sagt jag mår bra idag, och när jag säger att jag kan må bättre då menar jag att det hade varit bra om mobbare hade kunnat hålla käften när han ser mig istället föratt varje gång han ser mig kommentera... Första gången mobbare gick på mig efter att jag bytat skola så blev jag faktiskt lite ställd och chokad, för jag tänkte han har lärt sig att hålla käften och jag tänkte också ska han verkligen ta skiten därifrån och fortsätta? Och där slutar också allt. Jag har förändrats väldigt mycket. Jag har blivit kall, allvarlig och införstådd. Jag har blivit väldigt stark, att jag ibland förvånar mig själv. När jag säger kall så menar jag att jag skiter i vem som säger vad längre. Allt som sårade mig innan, sårar mig inte längre. Men jag tycker fortfarande att man ska aldrig glömma! 
 
Mitt råd till alla er som är utsatta för mobbning är att byta skola. Det finns ingen garanti på att det blir bättre men det blir inte värre heller. Jag ångrar inte alls, men hade jag varit mer mogen då så hade jag bytat för länge sedan men så är det när man hoppas på att det ska bli bättre. Jag vet att detta inlägg inte är så långt och det är föratt, det är ingen drama på skolan. Jag vill tacka er föratt ni har stöttat mig hela tiden, men speciellt förra året, det betyder världen för mig att veta att jag inte är ensam i detta. Jag hoppas att ni får en fin skolavslutning, och ni som ska byta till hösten, ni har gjort ett bra val! Jag kan avsluta detta inlägg med att säga till er att jag saknar min skola redan😊
Jag älskar er alla väldigt mycket och jag hoppas att ni får ett fint sommarlov. 
 
PS. Under sommaren blir det inga långa inlägg och inte så ofta och det är föratt jag ska vara med familjen och resa. 
Ha en fin skolavslutning💗
 
 
 
Jag & min thea💗
 
 
 
 
 
 

buddhah.blogg.se

Bloggen handlar om seriösa, och roliga saker, om hur vi ungdomar har det idag. Börja läsa annars missar du vääääldigt mycket;)

RSS 2.0