Repost på Marwa Karims blogg!💗

Vill ni läsa min story igen, om hur jag blev mobbad så kan ni gå in på http://www.devote.se/marwalicious 
Och läsa där också. 

Glöm inte att komma upp varje gång ni faller. Snälla!

När inget är säkert, är allt möjligt...

Idag är det exakt ett år sedan jag bytade skola. Pga mobbning. Det kändes tufft att börja om på nytt för jag visste inte vad som väntade mig, men jag tänkte det kan inte bli värre, antingen blir det bra eller så blir det mobbning igen. Samtidigt kände jag lättnad. Året har gått väldigt fort. Det känns som om jag har börjat igår, jag har varit i en chock länge för jag kunde inte förstå att det finns något så bra. Jag träffade nya människor som inte hade fördomar, jag träffade tjejer som sket i vem man är och var man kommer ifrån, hur man ser ut och hur man klär sig. Jag träffade lärare som tog hand om en som om jag har vuxit upp med dem alla. Än så länge så har jag absolut inget dåligt jag kan säga om min nya skola. Ett år har jag mått bra, jag har inte gråtit en enda gång, min klass kommer väldigt bra överens och dem bryr sig om varandra. Jag kan inte säga något annat än att jag är nöjd, glad och tacksam. Några gånger har det hänt att mobbare har varit där men det har inget att göra med min nya skola. Han har varit utanför skolan och där slutar allt. Barn på min skola bryr sig väldigt mycket om varandra, okända människor kommer fram och frågar om allt är OK, jag kan fortfarande inte fatta det. Jag har träffat tjejer och killar som inte hånar varandra, som är snälla mot varandra och som frågar mig varje dag hur jag mår, och om jag har det bra, det betyder mycket. Som sagt jag mår bra idag, och när jag säger att jag kan må bättre då menar jag att det hade varit bra om mobbare hade kunnat hålla käften när han ser mig istället föratt varje gång han ser mig kommentera... Första gången mobbare gick på mig efter att jag bytat skola så blev jag faktiskt lite ställd och chokad, för jag tänkte han har lärt sig att hålla käften och jag tänkte också ska han verkligen ta skiten därifrån och fortsätta? Och där slutar också allt. Jag har förändrats väldigt mycket. Jag har blivit kall, allvarlig och införstådd. Jag har blivit väldigt stark, att jag ibland förvånar mig själv. När jag säger kall så menar jag att jag skiter i vem som säger vad längre. Allt som sårade mig innan, sårar mig inte längre. Men jag tycker fortfarande att man ska aldrig glömma! 
 
Mitt råd till alla er som är utsatta för mobbning är att byta skola. Det finns ingen garanti på att det blir bättre men det blir inte värre heller. Jag ångrar inte alls, men hade jag varit mer mogen då så hade jag bytat för länge sedan men så är det när man hoppas på att det ska bli bättre. Jag vet att detta inlägg inte är så långt och det är föratt, det är ingen drama på skolan. Jag vill tacka er föratt ni har stöttat mig hela tiden, men speciellt förra året, det betyder världen för mig att veta att jag inte är ensam i detta. Jag hoppas att ni får en fin skolavslutning, och ni som ska byta till hösten, ni har gjort ett bra val! Jag kan avsluta detta inlägg med att säga till er att jag saknar min skola redan😊
Jag älskar er alla väldigt mycket och jag hoppas att ni får ett fint sommarlov. 
 
PS. Under sommaren blir det inga långa inlägg och inte så ofta och det är föratt jag ska vara med familjen och resa. 
Ha en fin skolavslutning💗
 
 
 
Jag & min thea💗
 
 
 
 
 
 

(eftertankar) My bullying story - Hanna Varmaz

Det kom många tankar, kommentarer och frågor på mitt inlägg. Jag ska försöka svara och förklara så gott jag kan.
 
 
Det betyder mycket att ni stöttar mig och tröstar mig. Jag vet att jag inte är ensam och jag är medveten om att andra går igenom samma sak om inte värre. Jag har aldrig tänkt på att hämnas. Jag har från och till önskat att han mår lika dåligt som jag. Men jag har aldrig tänkt tanken att på något sätt ge tillbaka eller hämnas. Jag har inte gjort det föratt jag är inte sådan och jag tänker inte så, skulle nog inte klara av att gå med något sånt på mitt samvete. 
Jag kanske borde vara sådan, när jag ser hur andra hämnas i olika situationer så verkar dem oftast lyckas. Men nej. Det räcker nog att vi alla döms av Han där uppe, om man nu tror på sånt. Och jag gör det.
 
Jag blev stoppad av honom en gång från skolan han hade vattenpistol med sig och sina 2 vänner. Jag var inte rädd för honom men jag var mest orolig att min mamma skulle ringa och kolla var jag är och att jag inte hinner svara för då blir hon orolig.
Han har hotat mig några gånger i själva början med att han ska döda mig och min familj. Första gången han sa det var jag inte rädd, jag var totalt chockad och kunde inte fatta att han kan säga något sånt. Men med tanke på allt han har gjort och hur lågt han har sjunkit så borde jag inte bli chockad.
När det gäller flashbacks så har jag inte många och inte ofta. Jag har ibland minnesbilder när jag är ute utanför min balkong och på den lilla lekplatsen men det är inte alls ofta. Jag hade det oftast på skolan och det var värst.  
 
Jag vet inte riktigt hur jag klarade mig, allt var som en mardröm som aldrig tar slut men man hoppas ändå att det ska bli bättre. Min mamma var med mig hela tiden, och snackade och lyssnade. Hela min familj var med mig. Thea var med mig i skolan hela tiden så hon gick igenom ett helvete tillsammans med mig. Thea peppade mig hela tiden i skolan och oftast kunde hon vända allt till att skämta. Ett tag när jag började få ångest i skolan så visade hon mig hur jag skulle andas, och hon lugnade ner mig mycket. Vissa dagar var katastrof fyllda med sorg, ilska och tårar. Man fick ta en dag i taget. 
 
I torsdags när det var avslutning, natten innan kunde jag knappt sova något. Jag var nervös och lycklig, jag kunde inte vänta tills det blev morgon. När jag kom till skolan ville jag bara ta mina betyg och gå. Och det blev så också. Jag gick in i klassrummet, tog mina betyg, skakade hand med lärare, tackade honom och gick. Så fort jag vände började jag gråta. Det kändes så bra, jag var så glad och lycklig över att det är sista gången jag befinner mig på den skolan. Min mamma väntade vid ingången och hon kramade mig så hårt så hon också började gråta. Sådan lättnad jag kände och så bra jag mådde, jag kommer aldrig att glömma den känslan. 
 
Att byta skola är det bästa jag kunde göra. Jag kan nog inte beskriva med ord hur bra det känns och hur nöjd och glad jag är! 
 
 
Se till att ta hand om varandra och stå upp för varandra. Gör inget som ni kommer att ångra, tänk innan ni gör något som kan skada någon. Var en medmänniska, var en kompis, bara var normal!
 
 

buddhah.blogg.se

Bloggen handlar om seriösa, och roliga saker, om hur vi ungdomar har det idag. Börja läsa annars missar du vääääldigt mycket;)

RSS 2.0