Goals inlägg

Heeeej! 
Jag har tänkt lite sista tiden, inte mycket, men det kommer då och då.. På folk som man ser i stan, folk som lever alla andras liv förutom sina egna. Vad är det med folk som går förbi, lägger handen på munnen och mumlar, pekar och vänder sig efter en? Jag undrar verkligen om dessa har fått någon diagnos eller är påväg att bli diagnostiserade? Jag menar man går och handlar och ser 2-3 personer eller 1, som vänder sig 360 grader efter en. När jag kommer hem så tänker jag "okej Hanna, du är fin, okej du har inga märkeskläder, men du klär dig normalt". Men ibland känns det som om jag är Kim Kardashian. För många liksom vänder sig, kommenterar, vissa har tid att stanna och titta efter mig. Tänk er, vissa STANNAR! Jag vet inte ens om jag hade stannat om Selena Gomez hade varit inne på valen, för jag hade förmodligen tyckt att det är lite pinsamt och stå och peka på tjejen och tänka "woooow, där är hon". Så jag undrar, vad är det som gör att dessa unga människor spenderar så mycket tid på andras liv medan deras liv har stannat upp lite, verkar det som? Tex. för någon vecka sedan skulle jag hem från skolan och där kommer inte hEn utan där kommer en hon, helt själv, och tittar på mig och jag tänker "visst Hanna, du har säkert lasagnefläck på tröjan". Men sen tänker jag eftersom jag känner denna personen sen innan, så kan jag stå i Gucci kläder, HON hade vänt sig oavsett. Och jag tänker "hocul' ti jebati mater" eller ska jag låta karma avgöra det? Men i samma moment tänker jag också såhär: Förstår inte dessa personer att man närsomhelst kan tända till, mitt på gatan, skita i fullständigt om det finns folk överallt, vem som står, vem som ser, pffff, vem som filmar hehehe! Oftast bryr jag mig inte, jag tänker där är hen, hon, han, det, ickebinär, jag orkar inte bry mig. Men en dag även om jag inte bryr mig, kommer jag säkert att reagera och bara liksom stå där och säga "eeee kom hit, kom hit, ställ dig framför mig och titta så, kom hit så ska jag lägga din hand över munnen, mumla så framför mig, kom hit ställ dig framför mig om du nu är så viktig person, så modig, så populär (jag vet inte var, det är bara en känsla jag får), kom hit jebem ti mater och allt det du gör när du går förbi typ 200km ifrån mig, kom tillbaka till nutiden för framtiden vill inte ha dig. Och allt det du gör, gör det framför mig, en halv meter-meter framför mig räcker." För jag tänker så här, jag har alltid haft lättare med folk som kommer fram till mig och säger "jag tycker inte om dig Hanna", även om det aldrig har hänt, än att folk ska gå runt och snacka och ni vet. Jag har inga problem med att vissa säger till mig vad dem tycker och tänker. Men samtidigt som jag finner det väldigt roligt så finner jag det också lite ur fascinerande ur psykologiskt perspektiv. För jag tänker så här, dessa ungdomar som är så snygga, så goals, couple goals, Zlatan goals,  att dem uppför sig så.. Lever dem något dubbelliv? Är dem agenter... Vauuu, jag är snygg prinsessa på instagram, jag har många som foljas mig men när jag är ute så är det en annan femma. Då är även bönder avundsjuka på mitt sätt. För jag tänker så här visst, ma skratta ni, jag har inga problem med det. För jag tänker så här, så länge det finns ouppfostrade personer så kommer det alltid att finnas sådant beteeende mot dem som faktiskt är fint uppfostrade och uppför sig på ett väldigt fint sätt. Så jag tänker så här, snacka, snacka... Skratta också, snacka skit, men bli inte förvånade när jag en vacker dag vänder mig 36två grader och ger respons för en människa kan inte hålla ut och tåla hur mycket skit som helst. Och jag är säker på att många av er som läser delar mina åsikter. Eller har jag fel kanske? Så ni med eyebrow-goals och rumpa på snyggbordet, ni som presterar så bra inför gymnasiet, ni som har så stora drömmar inför det "vuxna" livet.. Kan ni bara lägga av och fortsätta med det ni gör och bara låta alla andra vara ifred? För i den gruppen "alla andra" finns det alltid några stycken vars blod kokar från och till. Som man säger "väck inte björnen som sover". 
Det var länge sedan jag delade mina tankar med er, men idag tänkte jag inte bara pga mig utan andra utsatta också, att skriva av mig lite. Ni får ursäkta hur jag skriver detta för när jag skrev, så var det bokstavligen från bosniska tankar till svenska språket. Alla ni som kämpar dagligen mot mobbning och psykisk ohälsa, reagera. Tryck inte ner era känslor för det är inte heller hälsosamt. Helt enkelt, ta hand om er. När ingen annan gör det så måste man göra det själv. Och när man gör bra saker för sig själv, då växer man också som person. Glöm aldrig det. Jag älskar er💗
(null)


Stoppa upp ert förlåt!

Har ni tänkt på detta? Egentligen handlar detta om både tjejer och killar, egentligen handlar det om alla och inte bara killar. 
Istället för att ärligt be om ursäkt och mena det så ska man hitta något sk. ersättningsord eller synonym bara för att slippa den "jobbiga" ärligheten. För ber du ärligt om ursäkt då erkänner du dina fel också och oftast gör man inte det, bara för att slippa erkänna. Att en människa funkar så, speciellt i ung ålder är bara tecken på att man är duktig på att manipulera hela situationen.. Man undviker, man gör om allting och som om det inte räcker med det så lyckas folk göra det bästa för sin egen del, av det värsta! 

Detta är en av orättvisor som störde mig mest:
"vi försökte tala med hen, vi vet ingenting, jag har inte sett något". Att folk ser en i ögonen och ljuger och VET att man vet att dem ljuger, jag kunde inte förstå det då. Vissa gånger kunde jag vara helt förstörd men som tur är så har jag förstått att vissa kommer aldrig att vara ärliga och säga sanningen, även om den sanningen skulle göra ont, så är det ändå sanning. Och för mig är det lättare att handskas med ärligheten än med saker som man hittar på istället för att erkänna. Nu är det över, jag behöver inget erkännande, jag vill inte ens ha ärligheten, och detta är bara för att dessa människor inte betyder ett dugg för mig! Och då är det lätt för mig att gå vidare! Men innan jag förstod att dem inte betydde någonting för mig, så var det svårt att acceptera lögner och massa ursäkter och påhitt. 

Så mitt råd till er som kämpar med sådana känslor och orättvisa är, kolla först vem det är som säger saker till er. Jag har sagt det innan, och jag säger det igen, det är inte längre viktigt vad som säga utan VEM det är som säger. 
Och till er som tänker en sak, säger en annan, och gör en tredje, lägg ner. Det är inte lönt, ni skämmer bara ut er, slösar bort tiden i onödan. Säg inget, gör inget, och fortsätt låtsas men utan ljud. Det är bäst för alla. Då mår alla bra och många slipper ert skitsnack. 
(null)

Från jagad till befriad

1475 dagar
210 veckor och 5 dagar
35.400 timmar
2.124.000 minuter
127.440.000 sekunder
 
Från 18 februari 2014, kl. 10.28, till idag. Så länge har jag mått dåligt, varit deprimerad och haft ångest. Jag har känt mig och varit jagad, bokstavligen jagad. Så länge har jag varit rädd och orolig. Att leva med dessa känslor blev för mycket. Psykiskt trött var jag. Det har gått så lång tid att vissa gånger trodde jag att det aldrig skulle ta slut. 
 
Jag hade aldrig skrivit detta inlägg idag om jag inte hade varit 100% ärlig mot mig själv. Imorse när jag vaknade så kände jag att det är dags att återuppleva skitet igen. Jag trodde att jag skulle gråta mycket och att jag inte skulle klara av det, så jag förberedde mig. Det var inga extrema förberedelser utan det var mer ''jag måste ta tag i detta förr eller senare, och det får bli idag''. Egentligen var vi på väg hem från affären, då jag bad min styvpappa att svänga. Idag gick jag ut till skolan där allt började... Jag gick ut ur bilen och fram till entrédörren. Jag stod där... Jag gick åt vänster, gick tillbaka till höger och sedan längs gatan mot parken. Jag gick i parken, jag gick igenom buskar där jag brukade gömma mig. Jag tog en runda runt hela parken och sedan över gatan mot bageriet... Där blev jag också jagad, jag gömde mig... Thea letade efter mig så pass länge att hon trodde att jag gick hem. Sen gick jag tillbaka till entrédörren igen och tänkte... Jag tog bort mina hörlurar och stannade till. Och jag kände ingenting. Ingen ångest, jag var inte nedstämd. Jag var lugn och kall. Sedan gick jag hem och till lekplatsen där mycket mobbning pågick. Jag gick vidare till en äng och tog en lång runda där, sedan gick jag tillbaka vidare till Vikingaborgen. Där på Vikingaborgen kom en känsla. Jag blev arg och samtidigt skrattade. Och det är den enda känslan jag inte gillar hos mig. Så jag började mumla, tjata, snacka en massa, men det gick över. 
 
Ni frågade mig länge ''när kommer inlägg om flashbacks'', oftast undvek jag att svara helt pga att jag vet att många läser denna bloggen och även mobbare och all min ärlighet skulle utnyttjas till att göra det värre för mig. Eftersom jag kan lugnt säga idag att jag är fri från flashbacks, från en skala 1-10 är jag fri 9. Det som är kvar är att jag ibland kan känna att det är väldigt sorgligt, allt som har hänt och att det pågått så länge. Nu kan jag gå ALLA ställen där saker har hänt, jag kan även stå kvar utan att vara rädd eller få ångest. Jag kan också möta mobbare och stå kvar, jag är tillräckligt redo att säga ifrån utan att vara orolig vad som kommer att hända. Jag känner inte att jag måste ''ge tillbaka'' MEN jag kommer att göra det varje gång någon går på mig!
 
Det tog mig 1475 dagar att befinna mig i situationen där jag står idag. Tydligen hade min mamma rätt när hon sa att allt tar och har sin tid. Just den här tiden var väldigt jobbig från mig, ovissheten att inte veta när mitt psykiska tillstånd kommer att bli bättre, om jag någonsin kommer att må bra igen. Att jag mår så bra idag är tack vare mig själv, min familj, Thea och er läsare som har stöttat mig i alla lägen, varje dag! Att ha någon som förstår en utan att behöva säga något är en gåva för mig som jag har fått från er. Och den egenskapen kommer jag att ha med mig alltid. Jag kommer aldrig att glömma hur ni skrev till mig, skickade brev, skickade presenter, vissa har även lämnat sitt nummer så jag kan ringa om jag känner mig ensam. Så världen är inte en rutten plats och det är tack vare min familj och er! 
När mina flashbacks var som värst så utsatte jag mig själv till det värsta, att gå tillbaka till platser där jag blev mobbad, slagen, spottad. Första gånger var det så tungt att jag inte kunde andas och det pågick länge men jag var envis och övertygad att ju mer jag utsätter mig för det, desto lättare blir det att bearbeta trauma och det blev det också. Det kanske inte funkar för alla, men det funkade för mig. En till anledning till att jag inte skrev om det innan var att jag inte klarade av det. Jag klarade inte av att skriva och samtidigt bli påmind om allt. 
Idag är jag stolt över mig själv. Efter detta idag tänker jag definitivt inte backa mer eller ignorera problem utan jag tänker fortsätta stå upp för mig själv för jag har INSETT en sak. Att bli diskriminerad på sättet som jag blev ska inte förändra någonting i mitt liv. Visst kan jag vara jävla muslim för någon där och ändå leva mitt liv som jag vill. En nyhet, så många jävla muslimer det finns, så jag får väl bli en av dem! Men aldrig mer att jag ska hålla käften och låta det gå så långt... Jag är införstådd att vi alla är olika (som tur är).
För inte så länge sedan såg jag mig själv som väldigt förminskad, utsatt och kränkt på alla möjliga sätt och vis. Idag ser jag mig själv som f.d. mobbningsoffer som fortfarande är utsatt för mobbning pga sin religion men är en stor aktivist, driven ung tjej som inte tar åt sig längre och inte accepterar någons skit! Jag önskar att alla barn kunde känna så för eller senare så snälla ignorera inte mobbning, backa aldrig när någon går på er och se till att höja rösten! För det är bara så man kan få hjälp. Skäms inte att berätta, skäms inte att gå till skolpersonal varje dag om det behövs, var jobbiga, var envisa, för det handlar om ens liv! 
 
(Vill säga en sak som både är rolig och sorglig. När jag var ute i den parken bakom mitt hem och gick runt så kommer en man fram till min mamma och frågar henne ''letar ni efter er hund''😂 Då kan ni tänka er hur jag såg ut. Som om jag har varit instängd i flera år och äntligen blivit frisläppt!)
PS. Min mamma tog bilder utan att jag visste om det så jag vill gärna dela dem med er. Jag älskar er💗
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
 
 

buddhah.blogg.se

Bloggen handlar om seriösa, och roliga saker, om hur vi ungdomar har det idag. Börja läsa annars missar du vääääldigt mycket;)

RSS 2.0