Från mig till er💗

Jag önskar att:
Inget barn var mobbat.
Inga föräldrar oroade sig för sina barn.
Alla kom överens.
Skolkamrater stöttade varandra.
Ingen grät pga mobbning.
Ingen blev slagen.
Ingen hade ångest.
Ingen var deprimerad.
Ingen begick självmord.
Ingen hade självmordstankar.
Alla mådde bra.

Jag önskar också att jag aldrig blev utsatt för mobbning, att jag aldrig blev kränkt, att jag aldrig blev sårad. Jag önskar också att mobbning slutade "i tid". Att det inte tog snart 4 år. Jag önskar också att det ska sluta, att mobbare förstår innebörden av mobbning och vilken skada den medför. Jag önskar att alla vände sig mot mobbare. Jag önskade aldrig att alla skulle vara på min sida men jag önskade att dem flesta kunde vara neutrala. 
Jag önskar att det tar ett slut och aldrig händer igen. Jag önskar att jag kunde ha det bra som många andra. Jag önskar att jag kunde skratta mer än jag har gråtit. Jag önskar att jag kunde sova på nätterna istället för att ligga vaken. Jag önskar att många som höll med mobbare insåg i tid att dem också är mobbare. Jag önskar att jag kunde ha fått ut mitt vrede. Jag önskar att jag inte höll något inom mig. Jag önskar att det ska bli bättre. Jag önskar att mobbare ska sluta. Jag önskar... 

Jag har önskat mig folk vid min sida och jag fick er läsare. Jag har önskat att ha någon att snacka med 24/7 och jag fick min familj. Jag önskade att inte vara ensam i skolan, och jag fick Thea. Jag önskade att må bättre och det gör jag idag. Men det jag önskar mest av allt är att inget barn ska behöva bli utsatt för mobbning och att jag också slipper det. 

Det är inte alla och inte många som lyckas mogna snabbt och se saker ur ett annat perspektiv men det har hänt mig. Missförstå mig inte, jag tänker aldrig tacka själva mobbningen för att jag var tvungen att växa upp snabbt. Det är inget att tacka för. 
Medan mobbare tog semester, var ute med vänner och fick bra betyg, satt jag hemma och grät... Idag lider jag inte längre men jag kan tycka väldigt synd och bli väldigt ledsen när jag kommer ihåg mig själv den tiden jag gick i 5an, 6an och även 7an. 
Man ska alltid förlåta men man ska aldrig glömma! Jag har sagt det innan och jag säger det nu, den dagen man börjar glömma, det är den dagen man godkänner. Det är viktigt att ha sitt JAG, det är väldigt viktigt att veta vem man är och var man kommer ifrån. Men det viktigaste av allt är att vara människa och medmänniska. Att kunna sätta sig i andras situationer, att känna empati och att kunna inse när man har gått förlångt. 
Så nej, jag tänker inte glömma alla kränkningar och alla slag. Och jag tänker heller inte glömma alla dem som stod, såg och skrattade. 
Jag accepterar inte "förlåt" från någon som hade med mobbningen att göra. Jag hatar inte någon och det behöver jag inte ens nämna men i Bosnien finns ett ordspråk.. "Må ditt hus vara långt borta från mitt". 
Det som sårade mig mest innan var att mobbare tyckte att allt var roligt. Att mobbare klagade på mig och inte mådde bra pga mig. Orättvisan gjorde mest ont från alla håll, lärare, rektorn, sk gamla vänner, åskådare, passiva mobbare, och dem som var blinds och stumma. Idag måste jag erkänna att jag skrattar inombords åt dem alla och tänker ofta dem kan dra allihopa. Nu när jag är lite äldre så tänker jag faktiskt mest på dem vuxna i skolan som inte gjorde något. Och då ryser jag i hela kroppen för då tänker jag, dem som är 10, 11, 12, 13, utsatta för mobbning och går igenom samma sak som jag om inte värre... Jag ber er att alltid ta hand om varandra, att aldrig stå och se på, att aldrig vända ryggen och att aldrig trampa på den som redan ligger!!!! Detta delar jag med mig pga alla er som är mobbade eller har varit utsatta för mobbning. För jag vet hur det är att vara utsatt, utfryst, kränkt, slagen, och samtidigt kämpa med ångest men spela att allt är okej. Släpp allt, släpp ut allt, höj era röster och tillåt ingen trampa på er! Till sist vill jag bara säga att ni lyste upp mina mörka nätter och dagar. Ni tröstade mig när jag mådde som sämst, ni skickade presenter och brev och fick mig att må bättre och bättre, NI FANNS... NI FINNS! 
Min mamma var med mig alltid oavsett om hon skulle jobba, om hon var sjuk, hon var med. Hon lärde mig att hålla käften, att säga ifrån, att försvara mig. Hon var ute med mig och ingen kunde komma fram till mig då. Hon var som en storebror för mig, som en storasyster. Vem som än försökte göra det minsta lilla mot mig gick hon fram till. Hon sket i lagen, i polisen, i skolan, hon sket i allt så länge jag mådde bra. Och idag när jag trodde att hon inte kunde vara mer stark så är hon starkare än någonsin. Hennes psyke är en gåta! 
Min styvpappa lärde mig självförsvar, han lärde mig vad en kvinna, en tjej ska kräva från vänner, bekanta och samhället. Han lärde mig att jag ska respektera mig själv och att jag är starkare än 100 killar. Mina morföräldrar sa till mig "Hanna, allt du önskar dig, säg bara till". Och den meningen räckte för mig och räcker än idag för dem menar det verkligen och dem gör allt för mig. En bättre familj kan jag inte önska mig, bättre läsare kan jag inte önska mig heller. Jag känner att vi är som en och samma person! Jag kan aldrig tacka er hur mycket ni har hjälpt mig och hur mycket ni betyder för mig! Glöm aldrig det! 
Jag önskar er all lycka världen!
PS. Ni är fina precis som ni är🙄
Tog med mig allt skit från Sverige och brände upp i Bosnien.
(null)


#dontbeabully

Jag har länge undrat varför det inte är någon av mobbarna som tar intiativ och skriver något om mobbning på sociala medier. Jag tror nog att det har med skam att göra men det är inte den sortens skam som man går ut med helt öppet. Utan det är skam där vi utsatta tror att dem inte bryr sig men egentligen genom att inte erkänna alltså genom att förneka så erkänner dem ändå att dem är en del av mobbning. Det är dem som mobbar! Ingen av dem försvarar sig ens. Om ni läser på sociala medier om mobbning så är det oftast vi utsatta som kommenterar och enstaka föräldrar till mobbade barn. Men ingenstans kan man läsa att någon nuvarande eller f.d. mobbare skriver något. Inte ens i självförsvar. Så jag tror nog att eftersom dem håller käften eller dem är så duktiga på att hålla käften så skäms dem och är rädda föratt folk ska gå på dem på sociala medier. Dem är rädda att någon ska skriva deras namn, dem är rädda att någon ska kritisera dem helt öppet. Så dem spelar att dem inte ser men samtidigt så ser dem allt som skrivs och väljer en annan väg och det är att gå ut, leta efter den som har skrivit, och mobba, en slags hämnd från dem om man nu kan kalla det så. Tex innan när jag har skrivit inlägg här om mobbning och mobbare överhuvudtaget så har det oftast hänt att varje gång mobbare ser mig så ska han "ge tillbaka" eller hämnas på något sätt. Kanske i hopp om att jag ska sluta skriva, men det kommer inte att hända. Vet ni varför? För vi är förmånga föratt vi ska hålla käften om detta. Vi är förmånga som mår dåligt pga detta och ger vi upp och slutar snacka om mobbning, då godkänner vi allt som händer oss. Genom att lyfta upp samhällsproblem och samhällsfrågor, speciellt när det gäller barn och unga så gör vi skillnad. 
Ni har frågat mig bla. om gymnasiet.. Om jag ska vara ärlig 110%, så bryr jag mig inte längre. Och vet ni varför? För gymnasiet är full med fina och normala ungdomar som inte gillar nationalism och som inte gillar folk med fördomar, som inte gillar folk som är stora i käften och som inte klarar av att se när någon annan blir slagen, som inte accepterar sånt beteende och ungdomar som är väldigt mogna och smarta. Så blir jag kallad för jävla muslim på gymnasiet, så är det inte ens i närheten av att bli kallad för det som det blev på stallet! Jag sa till er innan, kunskap är makt, på gymnasiet blir man avstängd först 2 veckor om man "bara" visar fel beteende, sen blir det avstängning men först och främst, skolan polisanmäler det, till skillnad från andra grundskolor som tex skolan jag gick på innan som inte hade fungerande telefoner då och någon hade kapat alla linjer så man kunde inte ens ringa till skolan för att inte tala om att ringa från skolan... 
Sen är jag inte längre orolig för jag är en stolt tjej som växer till en väldigt fin kvinna, som lever som muslim, men ser till att jag först och främst är en människa! Jag är inte rädd längre, jag är inte orolig men visst, jag tänker ibland "tänk om". Tänk om mobbare kommer, tänk om mobbare går fram, tänk om mobbare säger någonting, tänk om mobbare puttar mig, tänk om mobbare slår mig, tänk om, tänk om, tänk om. Vet ni vad? Jag har redan gått igenom alla dessa "tänk om", och jag har mått dåligt, jag har varit deprimerad, jag har haft ångest, jag har haft ont men jag har också lärt mig något från allt detta. Och det är att inget svin i denna världen ska få möjlighet att förstöra mig, mitt liv, min hälsa eller min familj! Jag har lärt mig något som kanske vissa inte kommer att hålla med om. Och det är att sluta böja huvudet, att sluta backa, att sluta hålla käften och att sluta vara ett jävla offer! Den mest normala reaktionen, automatiska reaktionen när du bli slagen är att du slår tillbaka, när någon skriker på dig så skriker du tillbaka, så varför hålla käften? En gång sa en kvinna att jag uppmanar er till våld! Jag skulle vilja träffa henne idag och ställa en fråga till henne. När ditt barn blir omringad av 5 stycken, skulle du råda ditt barn att backa eller att försvara sig? Undrar om självförsvar för henne idag betyder uppmaning till våld... Jag uppmanar aldrig till våld men jag uppmanar er att försvara er, att inte ta skit från någon, att se till att må bra! 
Ni som är utsatta för mobbning, tänk aldrig att ni inte klarar av det, ni klarar av mer än ni anar, och ni ska klara av allt! Var inte rädda och glöm aldrig, mobbare är "personer" som medvetet skadar andra, så se till att inte ge dem den chansen och den tillfredsstäellse utan trampa över dem! Och gå bara framått, för dem är inte värda ett skit! Om dem kan tycka att vi kan dö så säger det mycket om dem men minst om oss! Se till att få bra betyg, se till att ni har bra folk runtom er, se till att uppnå era mål och se till att må bra! Dem ser allt detta som en tävling och vi ser det som en slags överlevnad. Så låt dem tro att dem är vinnare om det nu är så viktigt, för resultat kommer fram förr eller senare... Älskar er💗
(null)

Du ska också läsa...😊

Jag börjar på en gång istället föratt filosofera..
Jag vet att det är många som mår dåligt på ett eller annat sätt av olika anledningar. Jag vet också att vissa tål mer skit, men vissa tål mindre. Jag vet också att vissa av er har stark ångest just nu. Jag vet och jag förstår. Jag vill att ni ska veta att det går över och att det kommer tillbaka igen men, det går över igen! Jag vet också att det inte går att trösta när man har ångest, att man helst inte ska snacka då. Jag vet också att man vill vara ifred då. Men samtidigt så vill man ha någon hos sig. Jag vill att ni ska veta att jag är hos er oavsett vad. Jag tänker inte klappa er på axel, för jag vet att det inte löser något. En klapp på axel dämpar inte ångest, dessvärre kan det bli en triggare så man mår ännu sämre. Att andas i påse är inte heller någon lösning alltid, men att intala sig själv att det går över snabbt är en bra början. Visste ni att ångest är kanske det enda psykiska tillstånd som inte går att ”fixa” medicinskt sätt? Utan det ska man göra själv och med sina närmaste, med dem man litar på. Jag vet också hur mycket man gråter när ångest släpper och hur man mår.
Min mamma satte ord på den känslan en gång när jag hade stark ångest. Hon sa till mig att det såg ut som om jag har blivit överkörd av en lastbil.. Jag kan bara tänka mig hur jag såg ut då. Så jag vet. Jag vill också att ni ska veta att ni kan skriva av er här. Skriv precis vad ni vill. Ni kan svära, skrika, skälla ut, gråta, exakt vad ni vill. När smärtan kommer och tårar börjar rinna, skriv av er här. Jag finns alltid här och läser allas kommentarer. Det spelar ingen roll om det är 10 på kvällen, 10 på morgonen, 3 på natten, SKRIV! Jag vet också vilka tankar går i huvudet så jag uppmanar er att skriva av er här! Vi måste ha ett sätt där vi ska kunna avreagera oss på, skrika ut och släppa ut allt skit! Skäms inte och tyck inte att det inte behövs utan var modiga och stolta för det är inget ni har valt utan det är något någon annan har serverat till er! Att erkänna för sig själv att man mår psykiskt dåligt är som ni svenskar säger, ett steg i rätt riktning. Det är väldigt stort att erkänna något som man skäms över, det finns inget att skämmas över, det finns inget att vara rädd för. Släpp ut allt för er skull!
Jag ska ge er ett råd från min egen erfarenhet när det gäller ångest. Så fort ni känner att den är påväg, slå ifrån den känslan genom att säga högt ”åt helvete med det som orsakar ångest, skiter i allt, jag är starkare än något svin som orsakar detta!” Varje gång jag upprepade detta blev det bättre, det kändes lättare och jag var lugnare. Ett tag blandade jag ihop orokänslan och ångest. Men nu kan jag skilja dem två känslor för tex. att bli attackerad och att tänka på att man kan bli attackerad är två olika saker. Och länge var dem saker likadana. Vi är nu äldre, mognare, smartare och tack var det så kan vi skilja ur dem känslor. Så sätt alla dem känslor på plats, så ni vet exakt varför saker händer och av vilka anledningar! Jag vet att det låter kanske lite förmycket från min sida men eftersom detta är MIN blogg där JAG bestämmer vilket betyder att jag inte tänker ”tona ner” mig så tycker jag att ni ska höja rösten oavsett var ni befinner er, och svära! Svär så mycket ni kan! Ni behöver inte svära åt andra men om ni är ensama och får ångest eller ute, spelar ingen roll, SVÄR! För vet ni varför? Forskare har kunnat bevisa att folk som svär mycket har faktiskt lättare att handskas med sitt psykiska tillstånd och dem är faktiskt mer smart än folk som inte svär. Jag kommer ihåg när min mamma sa till mig ”min son, från och med idag när du ser svinen, svinets kompisar, familj, kusiner, lärare, kurator, bekanta, om någon av dessa går på dig och tycker att det handlar om allt annat förutom mobbning, be dem dra åt helvete på ren svenska. Och ifall dem är chockade eller inte förstår så jebi im mater svima, crkli da Bog da, majku im jebem i ja”. Den dagen jag började reagera på detta sättet blev saker mer annorlunda och mycket lättare att kämpa! Tills den dagen kände jag att jag var full av allt möjligt skit som jag inte förtjänar, det kändes som om jag skulle explodera för jag höll allting inom mig och alla andra skulle förklara för mig hur jag ska uppföra mig föratt mobbare inte ska gå på mig?!
Eh, nu kan du som mobbare gå på mig hur mycket du vill, du kan ändå dra åt helvete och ta med dig ”alla” som tycker likadant som dig för jag bryr mig inte längre, jag skiter i allt. Bokstavligen skiter jag i allt! Skriker någon efter mig så kommer jag skrika tillbaka! Slår någon mig så kommer jag handla i nödvärn! Känner någon sig träffad, varsågod och anmäl. Skiter i det också. Jag bryr mig inte helt enkelt. Det finns inte någon som ska styra mitt liv, hur jag ska leva, hur jag ska må, hur jag ska vara föratt någon där ska känna sig nöjd och belåten. Vem är du ens?

Jag vill att ni ska tycka och tänka så! Jag vet hur ont det gör och snälla se till att INTE uppfylla mobbarens önskningar!!! Som sagt, skriv av er här. Och jag finns alltid här för er!
Jag glömde en sak till, ni är fina precis som ni är, öppna fönstret och låt luften komma in, känsuellt på en och samma gång... (Om detta får er att skratta lite, så är jag nöjd.)
Ni vet vad jag menar😉
Jag älskar er oändligt mycket och jag ser er verkligen som om ni är en del av min familj💗

PS. Jag ska inte filosofera förmycket🙃

(null)

 
 
 

buddhah.blogg.se

Bloggen handlar om seriösa, och roliga saker, om hur vi ungdomar har det idag. Börja läsa annars missar du vääääldigt mycket;)

RSS 2.0